Stolt över mig själv!
Hejsan alla bloggdiggare! I dag är det fredag och vädret är för närvarande ganska fint. Men det är attan vad det fortfarande skall vara kallt, framförallt på nätterna. Kakelugnen får arbeta minst varannan dag fortfarande. Det är ingen riktig vår ännu. Men det blir kanske så att sommaren kommer med en gång med ett rejält brak. Jag skiter i vilket bara det blir varmt och gött snart!
Nu skall jag berätta varför jag är stolt över mig själv i dag. Jag har tidigare berättat att vi på jobbet bildat ett lag med åtta personer som skall springa Humlestafetten som går runt Ivösjön. I dag när jag öppnade vår usla tidning (Kristianstadsbladet) hade de för en gångs skull en intressant artikel om just Humlestafetten. Journalisten frågade bl.a. vilka delsträckor som var jobbigast och då svarade en av arrangörerna att den sträcka jag skall springa var den jobbigaste tillsammans med en annan sträcka. Fy tusan, tänkte jag! Min sträcka är mellan Vånga badplats och Barum. Det går uppför ganska rejält under sträckan. Så fick jag en knäpp idé att jag skulle testa att springa sträckan med en gång. Sagt och gjort. Jag ringde min fabror som bor i Fjälkinge och undrade om han ville hämta mig i Barum och skjutsa mig tillbaka till min bil i Vånga. Det gick bra och snart var jag iväg i bilen mot Vånga. Jag gick ut ganska försiktigt i den första branta backen men snart märkte jag att min envisa träning gett en del resultat. Så jag ökade tempot en del och det kändes bra att springa. Men visst var det skönt när man äntligen såg målet. Men detta stärkte mitt självförtroende en del så nästa gång jag tränar den sträckan skall jag öka lite från början. Det får bära eller brista. Det viktiga är att jag vet vilken fart jag skall ligga på när det är skarpt läge och jag står på startlinjen och tävlingen är i full gång.
Nåväl det känns skönt att ha klarat av sträckan och därför är jag ganska stolt över mig själv. Jag hatar att inte slutföra det jag påbörjat.
Nu skall jag in i duschen och sen bär det av mot Danmark där vi skall proviantera en del. Ha det gött alla så hörs vi snart igen!
Bosse
Nu skall jag berätta varför jag är stolt över mig själv i dag. Jag har tidigare berättat att vi på jobbet bildat ett lag med åtta personer som skall springa Humlestafetten som går runt Ivösjön. I dag när jag öppnade vår usla tidning (Kristianstadsbladet) hade de för en gångs skull en intressant artikel om just Humlestafetten. Journalisten frågade bl.a. vilka delsträckor som var jobbigast och då svarade en av arrangörerna att den sträcka jag skall springa var den jobbigaste tillsammans med en annan sträcka. Fy tusan, tänkte jag! Min sträcka är mellan Vånga badplats och Barum. Det går uppför ganska rejält under sträckan. Så fick jag en knäpp idé att jag skulle testa att springa sträckan med en gång. Sagt och gjort. Jag ringde min fabror som bor i Fjälkinge och undrade om han ville hämta mig i Barum och skjutsa mig tillbaka till min bil i Vånga. Det gick bra och snart var jag iväg i bilen mot Vånga. Jag gick ut ganska försiktigt i den första branta backen men snart märkte jag att min envisa träning gett en del resultat. Så jag ökade tempot en del och det kändes bra att springa. Men visst var det skönt när man äntligen såg målet. Men detta stärkte mitt självförtroende en del så nästa gång jag tränar den sträckan skall jag öka lite från början. Det får bära eller brista. Det viktiga är att jag vet vilken fart jag skall ligga på när det är skarpt läge och jag står på startlinjen och tävlingen är i full gång.
Nåväl det känns skönt att ha klarat av sträckan och därför är jag ganska stolt över mig själv. Jag hatar att inte slutföra det jag påbörjat.
Nu skall jag in i duschen och sen bär det av mot Danmark där vi skall proviantera en del. Ha det gött alla så hörs vi snart igen!
Bosse
Kommentarer
Trackback